Vallentunafallet - en gåta... (kopiert fra https://sites.google.com/site/ufologist52/Home/artiklar/artiklar-2010/vallentunafallet---en-gaata-som-vaentar-paa-loesning)

 Björn  Högman (GICOFF) vid platsen där Gösta Häger sögs upp i ljusskenet. Foto: AFU:s bildarkiv

Våren 1974 inträffar en våg av ufoobservationer i det lilla samhället Vallentuna, strax norr om Stockholm. Det rapporteras om stora lysande föremål på låg höjd, störningar på teve och telefon, strålningsskador på vittnen med mera. Den stora mängden rapporter resulterar i att det lokala hemvärnet genomför Operation S, där 50 hemvärnsmän och 15 ufologer deltar. Händelserna kulminerar den 23-24 mars 1974 med en mängd närobservationer samt ett av de märkligaste ombordtagningfallen i svensk ufohistoria.

 

Klockan är fem minuter över tolv natten till lördagen den 23 mars. Gösta  Häger är på besök hos några vänner i församlingshemmet i Markim. Han går ut för att få en nypa frisk luft. Men istället för att gå in igen fortsätter Gösta att vandra bort från församlingshemmet. Det är som om en inre kraft styr honom att ta en skogsväg som han annars inte brukar gå. Natten är stjärnklar och kall. Efter att ha passerat ett torp ser han två runstenar vid sidan av vägen. Mitt för stenarna ligger en bergklack. Plötsligt dyker ett bländande ljus upp på vänster sida om vägen. Ljuset ökar i styrka. Det närmar sig snabbt och Gösta kastar sig åt sidan i ett dike för att undvika att träffas av det starka ljuset. Sedan minns han ingenting mer förrän han står framför dörren till sitt hus i Lindholmen. När hans fru öppnar dörren får hon en chock. Gösta håller en näsduk för pannans högra sida där han blöder ur ett djupt sår och högra kinden är lätt brännskadad.

 Gösta Häger på Danderyds Sjukhus 1 april 1974. Obs jacket i pannan. Foto: Håkan Blomqvist

En mängd ufologer deltar i undersökningar av händelserna i Vallentuna: Sten Lindgren och Bertil Kuhlemann, Arbetsgruppen för UFO-Identifiering; flera medlemmar från Göteborgs informationscenter för oidentifierade flygande föremål (GICOFF); Jan-Ove Sundberg, UFO-Sverige, jag själv (AFU) samt kemisten Arne Groth. Sten Lindgren kontaktar överläkare Ture Arvidsson, hypnosspecialist vid Danderyds sjukhus. Han genomför två hypnoser med Gösta Häger, 1 april samt 20 maj 1974. Jag deltar vid dessa hypnoser som också bandas.

Vid den första hypnosen utspinner sig följande konversation:

Ture Arvidsson (TA): Nu skall vi förflytta oss tillbaka till den där fredagen, då du hade varit på en tillställning och då du gick hem. Du gick där på vägen framåt och nu skall du berätta vad som händer.

Gösta Häger (GH): Jag kommer till ett vägskäl.

TA: Ja, du kommer till ett vägskäl.

GH: Jag dras åt höger.

TA: Är det mörkt?

GH: Ja, mörkt och stjärnklart och kallt.

TA: Vad hände sen?

GH: På vänster sida av vägen står två runstenar. Mitt för runstenarna där ligger en bergklack. Helt plötsligt kringvälvs jag av ett ljus.

TA: Blir du rädd då?

GH: Ja, Det kom från vänstra sidan vägen. Jag bländas. Det är mörkt. Ljuset tilltar i styrka. Det finns inte sånt ljus… Det går inte att beskriva.

TA: Är det det kraftigaste ljus du sett någon gång?

Gh: Ja, Jag kastar mig i snön.. Jag lyfts rakt upp, försöker slita mig lös. Det går inte, jag hålls fast.

TA: Blev du väldigt rädd då?

GH: Rädd, jag var livrädd.

TA: Hur högt upp i luften tror du att du var?

GH: Svårt att säga, 10 meter, kanske 15 meter.

TA: Kommer du ner sen då?

GH: Nej, jag vet inte.

TA: Vad hände sen då?

GH: Smärta i kinden. Det svider till. Sen så känner jag inget mer.

TA: Vad hände sen?

GH: Jag är hemma.

TA: Du vet inte hur du kom hem?

GH: Nej.

TA: Minns du inte det?

GH: Nej.

TA: Du vet inte alls hur det gått till?

GH: Inte någonting. Det är slut.

TA: Vad tror du att detta har varit för någonting?

GH: Inte en aning.

TA: Du har aldrig varit med om något liknande förut?

GH: Nej.

TA: Det här ljusskenet kom det från skogen eller från himlen?

GHA: Rakt uppifrån.

TA: Var det varmt också?

GH: Nej. Ingen värme, ingen kyla. Jag såg människor.

TA: Jaså, vilka då?

GH: Jag vet inte.

TA: Var var det? Var dom på vägen eller var de i skyn?

GH: Dom var i ljuset.

TA: Ljuset? Hur såg dom ut?

HA: (ångestskrik)

TA: Var det otäckt? Såja, var alldeles lugn.

GH: Dom tar mig (skrik) dom tar mig!

TA: Vilka dom? Så, ta det lugnt, bara lugn, bara lugn.

GH: Dom tar mig, dom tar mig (skrik…)

TA: Är det otäckt? Ser dom ut som människor?

GH: Nej, det gör dom inte. Dom är genomskinliga.

TA: Hur många är dom?

GH: Fyra.

TA: Det är ingen fara, såja, såja. Du ska känna dig lugn, lugn (Harald ligger och sparkar och slåss, omöjligt att höra vad han säger).

TA: Ser du dom hemma också?

GHA: Nej.

TA: Är dom med dig? Nu släppte dom dig, va?

GHA: Ja… gården.

TA: Gården, var dom med ända till gården?

GH: Dom släppte mig på gården.

TA: Det kommer att bli fint nu. Är du lugn nu?

GH: Jag orkar inte.

TA: Vad är det som är slut?

GH: Jag orkar inte mer.

TA: Du kommer att må väldigt fin efter det här. Vad tror du detta här var för något?

GH: Jag vet inte.

TA: Dom här har du inte berättat om förut, dessa figurerna. Inte för någon människa?

GH: Jag har inte vågat berätta förut om detta.

 

Ture Arvidsson tar upp Gösta Häger hypnosen och de sitter och småpratar en stund:

 

GH: Är jag hemma?

TA: Nej, du är på Danderyds sjukhus. Du har varit i hypnos nu. Kommer du ihåg vad som hänt, vad du har berättat och så?

GH: Ja, jag vet vad jag har upplevt.

TA: Du var väldigt rädd ett slag, ca…?

GH: Ja, JAA (högt)… Jag säger ingenting mer (upprört).

TA: Hur känner du dig nu då? Mår du bättre?

GH: Ja.

TA: Vad tror du att det här kan vara för någonting?

GH: Kan inget säga.

TA: Du har ingen föreställning… Men du vart hemskt rädd?

GH: Jag får inget säga, jag får inget säga.

TA: Du minns att du hade dom här upplevelserna?

GH: Jaa… dom såg inte ut som människor…

TA: Dom såg inte ut som människor?

GH: Nej! Nej! Inga människor.

 

Därefter släpps Sten Lindgren, bokförläggare Robert Larson och jag in i rummet. Ture Arvidsson berättar i korthet vad som hänt och gruppen sätter sig ner för att ställa flera frågor.

 

Robert Larson (RL): Du som är van vid hypnos… hur värderar du detta som har sagts?

TA: För mig är det fullkomligt oförklarligt.

RL: Är det sanningen som brukar komma fram vid sådana här tillfällen?

TA: Jaa, man brukar tala sanning i hypnos, det brukar man.

…

RL: Dom följde med dig ända fram till huset och först då släppte dom. Vad sa dom då till dig?

GH: Jag förstod inte vad dom sa.

RL: Talade dom med varandra?

GH: Ja, jag förstod inte vad dom sa. Jag ville bara skydda mig.

…

Håkan Blomqvist (HB): Var dom stora eller små?

GH: Ja, dom var ganska stora.

Sten Lindgren (SL): Större än dig själv?

GH: Ja, omkring 1,80-1,90, kraftiga.

…

RL: Hade dom ögon och huvud?

GH: Ja, ja. Dom hade ögon. Jag såg inget som öron eller hår. Näsa och mun och ögon såg jag. En av dom drog jag omkull.

HB: Slog han i backen då eller?

GH: Jag vet inte. Dom andra sög tag i honom och hjälpte honom.

RL: Hur kändes det att ta i honom. Var det fast som att ta i en människa?
GH: Nej, jag vet inte. Jag tog bara och sög tag i honom. Han bara liksom åkte undan och då sträckte dom andra sig efter honom och lyfte upp honom igen.

RL: Du sa vid ett tillfälle att dom var genomskinliga?

GH: Ja, jag kunde se ljuset genom dom.

…

SL: Hörde du om dom kommunicerade med varann, med något språk eller liknande?
GH: Ja, med något slags signaler. Det var melodiskt.

…

RL: Hur gick det till när du gjorde illa ögat?
GH: Jag ramlade ner ur ett träd när jag var 4 ½ år. Det var en gren som körde in i ögonbrynet, exakt där jag har detta märke. Den trängde in under ögonbrynet och slet ur ögat ur ögonhålan.

…

TA: Du är helt övertygad om att det här var verkligt och att du slogs för livet och så vidare?

GH: Ja, annars hade jag inte frågat mina bekanta som var med på den där tillställningen om jag hade gjort några tokigheter där. Jag tvivlade ju på mig själv, att jag hade upplevt.

 

…

RL: (till TA) Vad är din uppfattning om det här såret? Hur har det uppkommit?

TA: Såret är ett krossår, som man säger. Det uppkommer om man slår något hårt – nånting har tagit där, men vad det är det vet man ju inte.

RL: Det framkom inte hur det gick till när såret…?

TA: Nej, ja, du sa att det sved. Sårkanterna ligger inte intill ordentligt och därför blir det ett ärr. Det är precis där som grenen en gång gått in. Det gamla ärret går lite längre ut bara. Men det har tagit precis mitt i ärret. Verkar som om han hade en blodutgjutning i ögat.

…

TA: (om ”brännskadan”) Här ser man, det här kallas för dermatit, det är en inflammation i huden, en ytlig inflammation i den yttersta delen av huden. Det ser nästan ut som när man är överkänslig mot ett medel. Det är egentligen inte ett brännsår. Brännsår ser inte ut precis på det sättet.

SL: Såg du att du fick ett slag eller bara upplevde du det?

GH: Jag bara kände den brännande smärtan.

SL: Hade dom några instrument eller nåt sånt, dom här fyra?

GH: Jo.

SL: I vilket läge blev du behandlad? Stående?

GH: Ja.

 

Den andra hypnosen utförs på Danderyds sjukhus den 20 maj 1974. Harald Andersson beskriver varelserna på samma sätt men säger först att de ser ut som indianer. De har någon form av huva som glänser som silver och att det flimrar som en strålglans kring dom. Vid flera tillfällen säger Harald att han är förbjuden av varelserna att berätta mera.

 

TA: Vad tror du att dom vill dom här varelserna?

GH: Jag får inget säga. Får inte säga någonting.

TA: Hur har du fått det här såret i pannan?

GH: Skadad, jag vart skadad.

TA: Hur gick det till?

GH: Jag försvarade mig. Dom skulle sticka mig. Dom satte en apparat.

TA: Hur såg den ut?

GH: Jag får inget säga, nej.

TA: Du får ingenting säga?

GH: Nej, nej, fråga mig inte (andas tungt, gråter).

TA: Sa dom något till dig då dom satte dig på marken?

GH: Vi ses igen.

TA: Vi ses igen? Pratade dom svenska då?

GH: Nej.

TA: Men du fick känslan av att dom sa vi ses igen?

GH: Ja.

TA: Varifrån kommer dom?

GH: Långt, långt bortifrån.

TA: Har du pratat med dom något mer efteråt? Har dom uppenbarat sig igen?

GH: Ja. Jag har känt.

TA: När då, natten efter?

GH: Nej, ibland. Dom är i mig.

TA: Hur vet du att de är i närheten?

GH: Jag känner det på mig.

TA: Du känner det på dig. Har dom planterat in någonting i din hjärna?

GH: Jag vet inte.

TA: Tror du att dom har gjort någonting med dig?

GH: Ja.

TA: Du vet inte vad som finns innanför såret här inte?

GH: Nej. Dom förbjöd mig att söka läkare.

TA: Sa dom det?

GH: Ja. Inget operativt ingrepp från läkare, absolut inte.

 

Under den andra hypnosen framkommer vid flera tillfällen att varelserna har ett kommande syfte med kontakten. Gösta säger att han inte alls är rädd för dom men har fått något uppdrag. Här kan eventuellt Sten Lindgrens idéer om vänliga rymdbröder påverkat Gösta i diskussioner mellan hypnoserna. Ture Arvidsson ställer också vid flera tillfällen tämligen ledande frågor vilket kan ha påverkat svaren. Till exempel Tures fråga om de planterat in något i Gösta hjärna.

 

TA: Har dom sagt att du ingenting får säga?

GH: Det är inte färdigt, inte färdigt.

TA: Hur menar du då? Är det något du ska göra? Vill dom att du ska göra något?

GH: Ja.

TA: Är det något uppdrag som du fått? Är det något uppdrag som du ska utföra?

GH: Får inget säga.

…

TA: Du gör det frivilligt? Är det en bra sak du ska göra då åt dem?

GH: Ja. Ingen tid. År 2000. Kanske.

 

Efter hypnoserna kommer Gösta Häger i kontakt med Arne Groth, ufointresserad kemist, då anställd vid FOA. Han upptäcker att Gösta är mycket känslig för olika typer av strålning och tillsammans utför den en mängd olika tester. I en intervju för radioprogrammet Nya dimensioner 31 oktober 1981 berättar Arne Groth: ”Han hade fått en allmän höjning av en del parapsykologiskt betonade känsligheter. När han gjorde elektrostenciler på sitt arbete, så blev dom alldeles svarta, vilket dom inte blev när en kamrat tog över och gjorde dom. Det tyder på att det var väldigt kraftiga elektriska fält omkring honom en tid. Han hade också varit långsynt förut och behövt glasögon, men nu upptäckte han att de inte behövdes.”

 

Den 29 oktober 1981 intervjuar Anders Liljegren och jag Arne Groth i min dåvarande lägenhet i Sundbyberg. En del nya uppgifter om fallet kommer då fram. Fenomenet med de svarta kopiorna varade några dagar efter händelsen men försvann sedan. Däremot nämner Arne Groth en annan märklig händelse: ”Det kan uppträda egendomliga fälteffekter kring honom. Han har berättat att en gång ett par år efteråt när han stod ensam en kväll och höll på med en kopieringsapparat så kände han en väldigt kraftig fälteffekt omkring sig och när han vände sig var det en pappersbunt där alla papperen bara lyfte upp och snurrade runt honom och sedan låg dom utspridda på golvet. En tjock 500-bunt.”

 

”Han berättade att om jag tar vid jacket i pannan med handflatan så sticker det på ett bestämt ställe i huvudet. Det var då jag fick idén om det här med fälteffekter. Så jag sa, backa med handen och kom tillbaka med den lite långsamt. Ja, här känns det redan, sa han. Då höll han handflatan tio centimeter ifrån pannan. Då fick jag klart för mig att något därinne påverkas av en fälteffekt. Då kom jag med en liten stålbit och den kände han också. Så tog jag en magnet och den kände han på betydligt längre håll. Reichenbach (1) gjorde försök med bergkristaller så då började jag plocka i min mineralsamling. Vi tittade på en hel del mineraler. Jag riktade då kristallaxlarna mot det här partiet i huvudet och när vi kom till bergkristall så kunde jag backa till en, två, tre meters avstånd och han kände stickningar i huvudet. Efter hand kom vi på att han var känslig över hela kroppen men framförallt i pannan. När vi backade med bergkristallen så upplevde han vid vissa avstånd ett stick och vid vissa ett sug. När jag lånade en bergkristall på tre, fyra hekto från Riksmuséet kände han på hundra meters avstånd.”

 

Arne Groth fick vid sina undersökningar klart för sig att Gösta Häger kunde känna på sig när ufo var i närheten. Han upplevde heller ingen rädsla för varelserna utan ansåg dom sympatiska. Arne fick också reda på att Gösta även långt före ufohändelsen varit vad man kallar auraseende men inte fäst sig så mycket vid det hela. Mycket märklig är en dröm som Gösta berättar om: ”Ett eller två år efteråt hade han en dröm där han sa att det stod en liten person bredvid sängen och den hade ett konstigt ansikte. Påminner om en apa. Någon annan som han inte såg i drömmen sa att det var Hanuman. Han frågade mig vad det var för någon. Jag kände inte till Hanuman då men bläddrade och slog och fick en lätt rysning då jag fick upp gamla Nordisk familjebok. Den har han inte hemma. Då slog jag på Hanuman och där finns den här lilla teckningen av apguden.” (2)

 

Intressant i sammanhanget är Arne Groths något ovanliga tolkning av upplevelserna. Gösta Häer berättar att han dagen efter han blivit upplockad i ljuset gick tillbaka till platsen för att kolla om det fanns några märken i snön men han kunde inte finna några. Bland annat utifrån det ger Arne en parapsykologisk tolkning: ”Jag tror det rör sig mycket på nästa materienivå, eterkroppar, aurakroppar, på den nivån utspelar sig det hela. Han upplever figurerna också som genomskinliga. Det är ju inte säkert att hans kropp verkligen var upplyft. Märket i pannan hr jag en känsla av att det är en typ av stigmatisering, av en mycket kraftig psykisk påverkan. En gång senare när vi hade haft lite tröttande experiment sa han att det var konstigt att det hade trängt fram en blodsdroppe på det där stället i skinnet.”

 

Arne Groth, som avled 2006, är kanske mest känd för sitt stora intresse för slagrutor och jordstrålning. Han var medlem av Svensk slagruteförbundet. Det var Gösta Häger som lärde honom gå med slagruta. Arne hade räknat ut att ombordtagningen var den bästa biorytmdagen i Göstas liv, tre toppar hade sammanfallit. ”Jag tror att han drogs ur kroppen och att kroppen gick hem som en zombie”, säger Arne i en intervju. (3)

 

Gösta Häger är idag 83 år och bor nu strax norr om Göteborg. Jag ringer upp honom den 12 mars 2011 för att höra hur han ser på händelserna 1974. Ännu idag har han ingen teori om vad som hände. Det ”verkade övernaturligt” blir kommentaren och han ser positivt på det hela. Kvar finns en liten grop i pannan. Samma känslighet finns kvar. Gösta berättar att han kände av jordbävningskatastrofen i Japan innan det rapporterades. ”Jag ramlade omkull av stötvågen. Precis som om någon rykt undan benen på mig.” Han har även känt av tidigare jordbävningar.

 

En för mig ny uppgift är det att få höra att känsligheten började när han ramlade ner från trädet vid fyra och ett halvt års ålder och ögat slets ut. Sedan dess ”såg” han kommande händelser och berättade även om det för föräldrarna. Hans mor kommenterade en gång ”du är alldeles för känslig”. Slagruta lärde han sig själv gå med när han var 14-15 år. Fortfarande händer det märkliga saker kring honom. Papper klistrar sig fast vid händerna och när han kommer nära diskbänken smäller det av elektricitet. Gösta vill heller inte titta på teve för han upplever ett fält runt apparaten som han ”inte trivs med”. Vi har en trevlig pratstund och Gösta är pigg och skämtsam. Minnet verkar det inte vara något fel på. När jag nämner drömmen om Hanuman så berättar han återigen vad som hände och hur Arne Groth slog i böcker.

 

Den 12 mars ringde jag också upp Ture Arvidsson, f d överläkare vid Danderyds sjukhus. Han är idag 88 år och hör väldigt dåligt. På min fråga om hypnosen säger han bara att han minns händelsen och tycker fortfarande den är märklig. Men han har inte sysslat med frågan senare och några ytterligare data har Ture Arvidsson inte att komma med.

 

Frågan är förstås hur man skall tolka Gösta Hägers upplevelse? Den har uppenbarligen ett samband med den stora ufovågen över Vallentuna. Men hur mycket var yttre händelse och inre upplevelse? Arne Groth spekulerar i en intervju på ett sätt som närmast kan jämföras med ufologen Jacques Vallées teorier: ”Det behöver inte alls vara fråga om avancerade plåtburkar som kommer flygande från främmande världar. Det kan vara paranormala former av påverkan som paradoxalt nog ändrar vår inställning till verkligheten och det innebär ju också att dom ändrar vår sociala utveckling, det sociala mönster vi lever i.” (4)

 

När jag idag lyssnar på vad som sägs under hypnoserna förvånas jag över att Ture Arvidsson vid flera tillfällen ställer uppenbart ledande frågor. Det gör att man måste vara försiktig i tolkningen av det som Göst Häger berättar. Visserligen inträffade denna händelse före den stora vågen av ombordtagningsfall på 1980-talet. Idag är vetenskapligt inriktade ufologer betydligt mera försiktiga med att godta berättelser som framkommer under hypnos. Vi vet att det är oerhört lätt att suggerera ett vittne i hypnotiskt tillstånd.

Till Gösta Hägers fördel skall sägas att han inte tycks ha tagit intryck av alla påståenden om rymdbesökare som då var aktuella. Han talar aldrig om utomjordingar eller tefat. Harald betraktar bara händelsen som något övernaturligt som han inte kan förklara. Och mycket längre än så kan vi heller inte komma idag. Gösta Hägers upplevelse får tills vidare stå som oförklarad.  

 

1. Carl von Reichenbach 1788-1869. Tysk kemist som efter experiment framlade teorin att det finns en livsenergi kring alla ting vilken han kallade ”odic force”.

2. Apguden Hanuman är central i hinduisk religion. Många tempel är helgade åt Hanuman som betraktas som en skyddsgud mot onda andar.

3. Clas Svahn: ”Arne Groth 1926-2006”, UFO-Aktuellt nr. 2, 2007, s. 21.

4. Håkan Blomqvist: ”Jag togs ombord på ett rymdskepp från en annan värld”, Det Okända, nr. 3, 1985, s.4-7

 

Håkan Blomqvist

(Publicerad i UFO-Aktuellt nr. 1, 2011)

 

kopiert fra siden til Håkan Blomquist - https://sites.google.com/site/ufologist52/Home/artiklar/artiklar-2010/vallentunafallet---en-gaata-som-vaentar-paa-loesning

 

 

 

  

Ufovågen i Vallentuna

tisdag 6 september 2011 kl 20:29 - kopiert fra  http://www.ufo.se/blogg/14887

Håkan Blomqvist har skrivit två artiklar i de senaste numren av UFO-Aktuellt om den så kallade Vallentunavågen 1974. Under några veckor gjordes en serie observationer av olika ljusfenomen i Vallentunaområdet men också närobservationer och till och med att brännmärke i marken med avklippta grenar ska ha undersökts. Det var i samma område som den berömda Häger-ombordtagningen ägde rum den 23 mars det året.

I dag var jag ute i området för att träffa Hardy Bornholm, en gång hemvärnschef i Vallentuna och den som ansvarade för undersökningen på plats då omkring 100 hemvärnsmän deltog i en spaningsoperation för att försöka finna förklaringen till händelserna. Dock utan att lyckas.

Hardy visade sig vara en genomtrevlig och skärpt man och vi körde runt i det område där de flesta av observationerna gjordes för att stanna till vid en väg med utsikt mot Yttergärde där en person den 23 mars 1975, alltså sedan vågen avslutats, såg ett starkt lysande vitt klot med ett rött sken runt sig hänga lågt över horisonten. från klotet gick röda spetsar mot marken.

Problemet är att observatören befann sig i en bil som med en hastighet av 40 kilometer i timmen var på väg längs vägen och det krångliga och inte helt perfekta URD-formuläret ger inget besked om bilisten stannade eller inte. Troligen inte som det verkar. Det finns en annan oklarhet i formuläret. Här anges färdriktningen till 11 grader men enligt kartan är den snarare 80 grader.

Hemvärnets operation på platsen kallades “Operation Lindholmen” eller “Operation S” och sammanlagt 93 observationer finns redovisade varav de allra flesta från 1974. Själva operationen genomfördes mellan den 31 maj och 2 juni 1974 då fyra observationer rapporterades men Hardy Bornholm själv säger att han bara såg något ljus på mycket långt håll.

Jag bandade en intervju med Hardy och mejlade den sedan till Håkan B som själv har pratat med den gamle hemvärnschefen och nu ska göra en artikel om det hela.

 

Närkontakt i Vallentuna – gåtan lever ännu

Publicerad 2014-03-21 08:58 |  videolink som var aktiv i mars2014

Tidningsrubriker som ”Vad är det som pågår i Markim?”, ”Rapporterna samstämmiga” och ”Jag åkte med rymdfolket” speglade mystiken.

Exemplen är många och iakttagelserna fortsatte långt in på våren.

Men allt började med två uppskakande händelser.

Det var på kvällen den 24 mars 1974, en kväll då flera personer i området drabbades av störningar på sina teveapparater, det var söndag och tre dagar efter Hillevi Anderssons 36-årsdag. Några vänner som skulle komma över på fika i bostaden i Vallentuna hade ringt återbud och i stället försökte Hillevi nu få tag på sina föräldrar som bodde i Orkesta, någon mil norrut.

– Men hur jag än ringde så svarade ingen. Till slut förstod jag att det måste vara fel på telefonen och då satte jag mig i bilen för att åka dit. Då var klockan halv åtta på kvällen och våra tre barn följde också med, berättar hon i dag.

Bilresan till mamma Sveas och pappa Hildors hus tog mindre än en kvart. De åkte längs mindre vägar förbi Lindholmen och över fälten väster om Orkesta. Väl framme möttes de av hennes pappa. Han var upprörd över att teven fungerade dåligt och att det inte gått att titta på Lennart Hylands ”Häng med”; bilden flimrade för mycket. Hillevi berättade att hon hade försökt ringa, men att även telefonen verkade ha slutat fungera.

Efter en stund gick alla för att ta bilen därifrån.

– På väg till bilen såg vi hur det började lysa bakom skogen. Det blev ljust som på dagen. Framför oss hängde plötsligt en jättestor lysande farkost som rörde sig långsamt mot norr. Det märkliga var att det kom ett slags signaler från marken lite längre bort. Det var som avhuggna ljusstrålar som for upp i luften, och då sänkte sig farkosten mot dem. Vi bara stod som förstenade, berättar hon.

Efteråt beskrev gruppen ett stort, ovalt föremål som befann sig på cirka 200 meters avstånd. På den lysande kroppen satt tre runda ”lampor”, två orangelysande som flankerade en vit. Ett oregelbundet gulvitt sken verkade komma från resten av föremålet. Som lägst tror Hillevi att det befann sig bara några meter över marken.

Ett par minuter efter att föremålet först dykt upp försvann det rakt upp i himlen och blev till en liten rödorange punkt, berättar Hillevi Andersson.
– Femåringen, hon bara grät, så rädd var hon.

I dag är Hillevi Anderssons föräldrar döda, men i en intervju i Dagens Nyheter strax efter händelsen berättade Svea Andersson om det skrämmande föremålet som rörde sig bara ett par hundra meter från hennes hus:

– Det var så skarpt så jag kunde inte se om det var någonting inuti det, men det rörde sig och försvann. Och då var det som om det kom ett svar från bakom skogen, strålknippen som kom tre gånger. Det höll på i flera minuter, berättade Svea Andersson.

Tjugo minuter senare var alla på väg därifrån, ganska uppskärrade. Efter ett kort stopp hos Hillevis bror körde de vidare. Brodern, hans fru och 17-åriga dotter och Hillevis åttaårige son följde efter i sin bil. Någon kilometer längre fram fick de syn på föremålet igen, fortfarande lysande. Brodern, som såg vad som hände, stannade där de hade bra utsikt över vägen mot Orkesta, medan Hillevi fortsatte fram till Hagakorset där hon parkerade. De båda bilarna befann sig då några hundra meter från varandra.

– Det lysande föremålet liksom ”ramlade ned” från skyn och började röra sig till vänster om bilen. Mina föräldrar ville att jag skulle köra därifrån, men jag var nyfiken så jag stannade till i en korsning med fronten mot föremålet som ”hängde” intill en lada.

– När vi stått där en kort stund började det strömma ett starkt vitt ljus från de tre öppningarna och hela kupén lystes upp. Bländvitt! Då var det otäckt. Yngsta flickan blev ordentligt rädd och mina föräldrar var oroliga för att ljuset skulle skada ögonen.

Efter några minuter, med föremålet fortfarande hängande till höger om ladan, vände Hillevi bilen och körde hem för att ringa polisen. Föremålet följde efter innan det försvann för gott. Men intresset för hennes berättelse var ljumt och någon polispatrull kom aldrig.

Senare visade det sig att en rad personer i området sett starka ljus röra sig över himlen den 23 och 24 mars.

En ännu märkligare iakttagelse hade gjorts, bara några hundra meter därifrån, ett dygn tidigare:

Klockan hade passerat midnatt natten mot den 23 mars 1974 och skolvaktmästare Gösta Häger var på väg hem från en fest på församlingshemmet i Markim. Ovanför gnistrade stjärnorna och luften var kall vilket gjorde den 3,3 kilometer långa promenaden till Lindholmen mindre angenäm. Efter 500 meter svängde han ned på den väg som många i dag kort och gott kallar Hägervägen efter händelserna för 40 år sedan. Det var dock sent på natten och några vittnen har aldrig gått att hitta.

Halvvägs mot Granby finns ännu i dag ett par stora stenar till vänster om vägen och lite längre fram en runsten från 1000-talet med en lång och vacker inskription som berättar att stenen rests till minne av Björn, Kalvs broder. Någonstans före den började Häger inse att mörkret höll på att förbytas i ljus. Ett bländande sken dök upp till vänster om honom för att allt mer öka i styrka. Till slut kastade sig Häger ned i ett dike för att inte träffas av det som såg ut att vara på väg mot honom. Där förlorade han medvetandet. När han vaknade till stod han framför den egna ytterdörren på Trädgårdsvägen i Lindholmen. Han hade ett blödande sår i pannan och höger kind var svedd. Hur han hade tagit sig de dryga två kilometerna hem mindes han inte. Kanske hade han slagit huvudet i en sten när han kastade sig undan ljuset.

Vid två tillfällen, i april och maj 1974, försattes Gösta Häger i hypnos av överläkare Ture Arvidsson på Danderyds sjukhus. Arvidsson hade gjort sig känd för att få rökare att sluta röka, men nu handlade det om något annat. Under hypnosen berättade Häger om ett starkt ljus, och om hur han svävade upp i luften. På en inspelning hörs Häger berätta hur han i ljuset får se något som han liknar vid fyra genomskinliga människor. När Ture Arvidsson frågade hur dessa ser ut skrek Häger av rädsla: ”Dom tar mig! Dom tar mig!” och fortsatte skrika och sparka tills hypnosen måste avslutas i förtid. Under den andra hypnosen berättade Häger att han fått ett uppdrag, men inte får säga vilket, att de fyra kommer ”långt, långt bortifrån” och att han är väldigt rädd.

Den som vill kan förstås tolka Gösta Hägers berättelse som en bekräftelse på att han blivit ombordtagen på ett främmande rymdskepp. Men man ska veta att några ufointresserade personer befann sig i rummet under hypnosen och att flera frågor var ledande. Samtal före hypnosen kan också ha skapat en förväntan att komma med vissa svar.

Även försvaret drogs in i händelserna i Vallentunaområdet, om än inofficiellt. Hillevi Andersson kontaktade nämligen inte bara polisen utan också Försvarets forskningsanstalt, i dag Totalförsvarets forskningsinstitut, där hon fick tala med den handläggare som hade hand om ufofrågor, Tage Eriksson.

Tage Eriksson, som utsetts till ufohandläggare 1965, och var en benhård skeptiker, föreslog att det Hillevi Andersson och de övriga sett var något slags ballonger. Men snart skulle Tage Eriksson få anledning att fundera över sin förklaring. Den 2 april nåddes han av en kopia av det som försvaret kallade ”Rapport över ljus- och ljudfenomen”, ett formulär där iakttagelser av oidentifierade föremål i luften registrerades.

Rapporten hade ringts in till major Björn Svanström vid K1 av hemvärnschefen i Vallentuna, Hardy Bornholm. Björn Svanström hade i sin tur vidarebefordrat den till underrättelse- och säkerhetsavdelningen på Östra militärområdet och till Försvarsstabens underrättelseavdelning. Därifrån gick en kopia till Tage Eriksson som inte bara kunde läsa om Hillevi Anderssons ovanliga upplevelse utan också om Gösta Hägers.

Och det skulle bli Hardy Bornholm som fick ta emot allmänhetens rapporter. Som lokal hemvärnschef var han känd i samhället och den som många valde att vända sig till. Ljusklot, brännmärken på marken och strålar som verkade skickas upp mot himlen var bara en del av alla de iakttagelser som nådde honom.

– Jag talade nog med alla som sett något. Och jag önskar att jag kunde få ett svar på vad det var de såg, säger han i dag.

Från början var Hardy Bornholm övertygad om att det som syntes på himlen var militära experiment, kanske ryska. Något som inte var särskilt långsökt 1974. Men med tiden blev han tveksam.

– En av iakttagelserna som jag inte hittade någon förklaring till var när en familj i Lindholmen såg ett ljus som verkade stå på en kulle där det oscillerade och skiftade färg. Runt ljuset rörde sig mindre föremål, och så lyfte det. När jag senare kom till platsen hade jag med mig brandchefen i Vallentuna och tillsammans kunde vi se något som liknade brännmärken på kullen där ljuset befunnit sig. Marken var svedd, helt enkelt.

Drygt två månader efter de första vittnesmålen och många tidningsartiklar senare var det dags att en gång för alla försöka avslöja fenomenen. En stor operation skulle genomföras i området mellan Markim och Orkesta: ”Operation S” där S stod för Spaning. Tre ufointresserade, Sten Lindgren, som själv ansåg sig stå i kontakt med rymdvarelser, Bertil Kuhlemann, som sedan länge samarbetat med Lindgren och slagrutemannen Arne Groth som också arbetade på FOA, var några bakom initiativet. Tillsammans drev de tesen att det rörde sig om besökare från rymden.

Som sambandscentral valdes en kulle nära den plats där Häger sade sig ha mött ljuset ett par månader tidigare. 50 hemvärnsmän, 17 personer från FOA och 15 privatpersoner stod under Hardy Bornholms befäl. Den 31 maj inleddes spaningen och personalen fördelades över ett några kilometer stort område utrustade med kikare, radiokommunikation och andra instrument. Målet var att dokumentera det man såg.Först tidigt på söndagsmorgonen den 2 juni var operationen över, då med fler frågor än svar som resultat. Två observationer av svårförklarliga ljus hade gjorts, men ingen hade blivit klokare.

1974 blev ett år med många rapporter om ufo över Sverige, ett fenomen som då fortfarande kallades flygande tefat. Bara några dagar innan Gösta Häger och Hillevi Andersson var med om sina märkliga upplevelser hade en 15-åring i Värnamo tagit ett fotografi av ett kolsvart föremål med kupol över grannens hus. Senare på hösten skulle flera polispatruller och en rad journalister under några timmar se ett starkt lysande föremål på himlen söder om Kinnekulle norr om Skara. I dag tyder dock det mesta på att de misstog planeten Jupiter för något betydligt konstigare och 15-åringens bild har ifrågasatts av många. Svenska försvaret skulle sammanlagt registrera 21 rapporter under året och ufogrupperna betydligt fler.

Men vad var det då som hände? Om det inte var militära experiment eller ballonger? Om man inte tror på besök av utomjordingar? Om vittnesmålen är för många och för oberoende för att det ska kunna handla om masspåverkan?

Svaret är: Vi vet inte. Även om flera av de ljuspunkter som sågs sannolikt var astronomiska objekt och flygplan till och från Arlanda saknar Vallentunahändelserna till stora delar ännu förklaring.

Och 40 år efter händelserna lever minnet av ufovågen kvar i Vallentuna. Många av dem som var med är borta, men för dem som finns kvar är gåtan lika stor i dag som då.

– Vi kanske aldrig får något svar, säger Hillevi Andersson. Jag har grubblat på vad det var i fyrtio år nu.

av Clas Svahn är reporter på ­Dagens Nyheter. Han är också vice ord­förande i UFO-Sverige som objektivt och utan förutfattade meningar undersöker iakttagelser av oidentifierade föremål i luften.